Snälla, säg att det inte bara är jag med det problemet?

 

Jag har så oerhört mycket jag vill göra med hundarna. Som draget, sätta igång med rallylydnaden, viltspåra och hyra agilitylokalen i Hässleholm.

Men jag har så svårt för att hitta motivationen till det när jag inte har någon alls som sällskap.

 

Att tillsammans susa fram i skogen med galna hundar framför cyklarna, att tillsammans lägga spår bland träden och gå en runda i skogen under tiden de ligger till sig för att sedan göra high five när hundarna tagit spåren klockrent.

 

 

Att tillsammans åka iväg till lokalen och skratta åt mina drullhundar som inte kan ta sig genom en agilitybana för något i världen (eller skratta åt mig efter att jag halkat omkull och slagit halvt ihjäl mig), och att sätta ihop en rallybana och sedan göra facepalm när Bambi försöker sig på att göra _alla_ skyltar samtidigt.

 

 

Det är liksom inte samma sak när man måste göra allt detta alldeles ensam.

Och eftersom det inte är så roligt att göra ensam, så gör jag det väldigt sällan.

 

Framför allt så är det ju väldigt nyttigt att vara två (eller fler) när man tränar hund.

Man kan hjälpas åt och se varandras brister, vad man kan göra annorlunda.

(Och man kan turas om med att ta bilder på varandra!)

 

I sällsynta fall har jag lyckats tvinga med Joakim ut på dragrundor, men jag kan ju bara drömma om att det skulle bli något regelbundet. Och enbart i mina allra, allra vildaste fantasi skulle jag kunna få med honom på övriga aktiviteter!

Tänk den som hade en partner med samma intresse, haha?

 

 

Jag önskar verkligen att jag hade haft möjlighet till att ta körkort och skaffa bil.

Då hade jag enkelt kunnat packa in hundar och utrustning i bilen för att köra iväg till alla de där roliga träningsträffarna folk här i Skåne hittar på.

Men jag är ju ganska isolerad till buss och tåg, och hur enkelt på en skala är det att dra med sig två stora hundar plus en tung kickbike på tåget liksom?

 

*suck*