För två år sedan, när jag bodde hemma hos min morfar, delade jag mitt sovrum med mina hundar, Dobby och kaninungen Hampus.

Hampus var som en liten hund, han följde vartenda steg jag tog och blev bästa vän med Minus och Dobby.

De tre lekte jämt tillsammans, brottades och jagade varandra över, genom och under prasseltunnlarna som låg på golvet.

Hampus låg i sängen och slappade, han boxade på mina fingrar när jag kittlade honom på nosen, han försökte äta upp min sänglampa, han stal mitt godis (en gång fiskade han upp en halväten klubba ur soptunnan) och han envisades jämt med att hoppa ner i tvättkorgen, och blev alltid lika sur på mig för att jag inte hjälpte honom upp tillräckligt fort.

Den lilla skitungen vann mitt hjärta obegripligt fort.

På dagarna när det var fint väder fick han skutta omkring i uteburen tillsammans med mina tre marsvin.

Där stortrivdes han och njöt av det höga ängsgräset!

 

 

En av de mest smärtsamma kvällar jag varit med om är den kvällen Hampus försvann ur mitt liv, alldeles för ung.

 

Jag hade som vanligt låtit Hampus och marsvinen vara ute under dagen, och bad min lillebror hämta in dem på kvällen.

Han kommer inspringades och vrålar i panik att Mia, min morfars Drever, har tagit Hampus.

När jag fick se min älskade kaninunge ligga livlös på marken framför en väldigt skamsen hund så bröt jag ihop fullständigt.

Jag sjönk ihop på gräsmattan och bara skrek.

 

Hampus älskade katter och hundar, eller ja, han älskade allt och alla egentligen.

På något sätt hade han lyckats ta sig ur buren och blivit överlycklig över att ha hittat en ny kompis som ville leka..

 

Inte en enda dag går utan att jag klandrar mig själv för vad som hände.

Länge innan vi upptäckte vad som hade hänt så sprang Minus ut och in genom hundluckan ut till trädgården och försökte få min uppmärksamhet.

Jag trodde bara att han ville berätta att han och de andra hundarna hade jättekul där ute (han är en sådan hund som vill visa upp hur kul han har), så jag uppmuntrade honom bara så att han sprang ut igen.

Inte förstod jag att han skvallrade om att kaninen hade rymt...

 

Om jag bara hade följt med honom ut, som han ville, så kanske jag hade hunnit upptäcka det i tid, innan Mia fick tag i honom.

Om jag bara hade lyssnat på min hund, som jag alltid brukar göra, så kanske Hampus hade levt idag.

 

Det har gått snart två år sedan den kvällen, jag har fortfarande långt ifrån kommit över vad som hände.

Jag bestämde mig för att aldrig igen skaffa kanin, för det finns liksom ingen som kan ersätta Hampus.
Vara så speciell som han var.

 

Men...

Så åkte jag ju hem till Susanne för ett par veckor sedan, och träffade hennes kaninungar.

Och den där lilla, gula ungen, han bara fastnade liksom.

Så precis där och då, då blev han min.

Jag hade inte ens lyckats övertala min väldigt allergiska sambo, men han skulle bli min!

Och igår fick jag hjälp av världens bästa Jessie som PRECIS FÅTT KÖRKORT!! <3 att hämta hem min lilla skatt, som ännu är odöpt!